From Puerto Jiménez to Falun

Det känns som om det var länge sen vi sa hej då till ticosarna på kärsögården. Jag ser fortfarande framför mig när vi säger hejdå till dem, all denna gråt. Jag har fortfarande känslan av att jag bara ska vara på besök hemma några dagar, sen möta upp alla igen i Falun. Jag fattar inte att dessa sex månader tillsammans är slut nu. Nu är det dags att börja på en ny etapp. Men hur ska det gå till? Jag vet inte vad jag vill. Nu börjar alla fråga en, vad ska du göra nu? Jag vet inte. Nu börjar paniken bli mer påtaglig. Vad ska jag göra med mitt liv? Nu tillhör jag inte längre någonting. Nu har jag gått och blivit grupplös.

Annars har det inte hänt så mycket med mig sen vi skiljdes åt. Har inte orkat ta tag i packningen ordentligt, den står inne på mitt rum. Känns som jag mest går runt i lägenheten. Mina föräldrar har åkt till landet så jag har fått klara mig själv. Det är rätt skönt att inte ha dem över sig hela tiden. Bara få tänka och göra det jag vill. Jag har hunnit med och träffat några kompisar och varit på konsert med min syster. I morgon ska jag träffa emma. Ska bli skönt, träffa någon som känner samma sak och som förstår en. Önskar alla också kunde vara där och vi kunde kramas, få tillbaka tryggheten!

Sen ska jag väl om några dagar ut till landet. Men jag är rädd att känna mig ensam där. Det är mörkt ute, det blir så mörkt snabbt här i stockholm, jag borde sova men det är så tomt och tyst i lägenheten. Ring mig gärna...

PUSS