From Puerto Jiménez to Falun

Nu ligger jag på tåget efter en av de bästa och värsta dagarna i mitt liv. Jag känner mig ihålig men lycklig, alla dessa upplevelser vi har delat tillsammans har verkligen förändrat mitt liv. Idag stod jag där vid bussen, jag kände fortfarande inte mkt i den stunden, jag ville verkligen känna något men jag fattade inte. Sen kom det bara, jag fattade och Marcela var på väg att lämna mig. Det kändes verkligen som jag skulle slitas i två bitar. Jag kunde inte acceptera det men gjorde det ändå, jag grät. Andrey grät också precis som alla andra, vi grät tillsammans. Jag såg dem fara och kände mig faktiskt lycklig i den stunden, ni finns alla kvar. Det var bland de starkaste känslorna jag någonsin haft.

Vi kom till Centralstationen, där började ni försvinna en efter en. Våran skara blev mindre och mindre, det kändes inte lika hårt, jag vet att jag kommer se er svenskar snart. Jag såg hur ni kände och det gjorde mig lycklig, det låter hemskt men så var det. Ni betyder så mkt och att se att ni känner samma sak är så stort för mig. Tillslut var det bara jag, Emma och Frida kvar, jag såg dem förvinna bort när tåget började röra sig. Så var de borta och jag var själv kvar med bara mina minnen att trösta mig med. Jag satt ner och stirrade med tomma ögon, jag måste ha sett helt förstörd ut. Jag tänkte på allt som hänt och insåg hur begränsat mitt minne är, jag ville prata med någon men igen fanns. Jag behöver er, jag vill minnas och tillsammans kommer vi minnas mer. Jag älskar er! Puss puss