From Puerto Jiménez to Falun

Det känns som om det var länge sen vi sa hej då till ticosarna på kärsögården. Jag ser fortfarande framför mig när vi säger hejdå till dem, all denna gråt. Jag har fortfarande känslan av att jag bara ska vara på besök hemma några dagar, sen möta upp alla igen i Falun. Jag fattar inte att dessa sex månader tillsammans är slut nu. Nu är det dags att börja på en ny etapp. Men hur ska det gå till? Jag vet inte vad jag vill. Nu börjar alla fråga en, vad ska du göra nu? Jag vet inte. Nu börjar paniken bli mer påtaglig. Vad ska jag göra med mitt liv? Nu tillhör jag inte längre någonting. Nu har jag gått och blivit grupplös.

Annars har det inte hänt så mycket med mig sen vi skiljdes åt. Har inte orkat ta tag i packningen ordentligt, den står inne på mitt rum. Känns som jag mest går runt i lägenheten. Mina föräldrar har åkt till landet så jag har fått klara mig själv. Det är rätt skönt att inte ha dem över sig hela tiden. Bara få tänka och göra det jag vill. Jag har hunnit med och träffat några kompisar och varit på konsert med min syster. I morgon ska jag träffa emma. Ska bli skönt, träffa någon som känner samma sak och som förstår en. Önskar alla också kunde vara där och vi kunde kramas, få tillbaka tryggheten!

Sen ska jag väl om några dagar ut till landet. Men jag är rädd att känna mig ensam där. Det är mörkt ute, det blir så mörkt snabbt här i stockholm, jag borde sova men det är så tomt och tyst i lägenheten. Ring mig gärna...

PUSS

Nu ligger jag på tåget efter en av de bästa och värsta dagarna i mitt liv. Jag känner mig ihålig men lycklig, alla dessa upplevelser vi har delat tillsammans har verkligen förändrat mitt liv. Idag stod jag där vid bussen, jag kände fortfarande inte mkt i den stunden, jag ville verkligen känna något men jag fattade inte. Sen kom det bara, jag fattade och Marcela var på väg att lämna mig. Det kändes verkligen som jag skulle slitas i två bitar. Jag kunde inte acceptera det men gjorde det ändå, jag grät. Andrey grät också precis som alla andra, vi grät tillsammans. Jag såg dem fara och kände mig faktiskt lycklig i den stunden, ni finns alla kvar. Det var bland de starkaste känslorna jag någonsin haft.

Vi kom till Centralstationen, där började ni försvinna en efter en. Våran skara blev mindre och mindre, det kändes inte lika hårt, jag vet att jag kommer se er svenskar snart. Jag såg hur ni kände och det gjorde mig lycklig, det låter hemskt men så var det. Ni betyder så mkt och att se att ni känner samma sak är så stort för mig. Tillslut var det bara jag, Emma och Frida kvar, jag såg dem förvinna bort när tåget började röra sig. Så var de borta och jag var själv kvar med bara mina minnen att trösta mig med. Jag satt ner och stirrade med tomma ögon, jag måste ha sett helt förstörd ut. Jag tänkte på allt som hänt och insåg hur begränsat mitt minne är, jag ville prata med någon men igen fanns. Jag behöver er, jag vill minnas och tillsammans kommer vi minnas mer. Jag älskar er! Puss puss

jag orkar inte med det här längre. Käslorna går upp och ner hela tiden, från skratt till gråt. Vi har varit på kärsögården de sista dagarna tillsammans. Jag älskar verkligen gruppen! Alla är så underbara.

Vi hade avslutningscermoni vi skulle säga hur vi kände de sista timmarna. Det blev en gråtcirkel. Allt är så himla sorgligt. Vi har inte sovit i natt. Bara varit tillsammans alla i köket legat på madrasser i hög gråtit, skrattat, kittlat varandra, bara vara tillsammans en sista gång. Det känns så himla oevrkligt att om en timme lämnar ticosarna med den där helvetsbussen till arlanda flygplats, för att åka hem. Det kommer aldrig bli som vanligt igen, den här gruppen kommer nog aldrig mer vara tillsammans alla samlade. Hur ska vi klara oss utan varandra, jag vet inte vadjag ska ta mig till.

Nu ska vi gå och gråta!

LOVE YOU ALL!

Då har vi kommit till sista dagen här i falun. I kväll kl 17.32 åker tåget från perrongen. Jag tror inte riktigt att jag har förstått att jag ska lämna falun och familjen...

Nu väntar bara de sista dagarna på kärsön sen är det dags att fara hem igen.

Nu är det inte långt tid kvar i detta underbara utbyte tillsammans. Snart kommer vi alla komma hem igen efter sex månaders tid. Det känns konstigt att tänka att om en vecka sover jag i min egna säng igen efter så lång tid. Den här gången är jag ensam, inte med sin parkamrat på besök. Vi kommer aldrig mer vara i denna gruppkonstelation igen, den grupp som blivit ens vardag och familj. De som man har gråtit, skrattat, levt och delat sitt liv med under så lång tid. Det kommer bli tomt, att inte träffa gruppen varje dag och umgås. Att bara vara tillsammans.

Flera utav oss har svårt att sova om nätterna. Svårt att varva ner. För det händer så mycket hela tiden. Så mycket som vi vill hinna med, så mycket att göra. Några har redan haft gråtattacker- de blödigaste Anna O, Helene och jag, om en kommer i gång börjar vi alla tre. Plötsligt känns den där klumpen i magen. Nu närmar sig det slut som jag inte vill tänka på eller kännas vid med stormsteg.

I morgon blir det midsommarfirande för andra gången i år. Vi gjorde ju ett eget firande i Puerto Jiménez på vår kulturdag så  ticosarna kan redan flera utav sångerna :) (känner i allafall till)  Alla familjerna ska till Svärdsjö och därefter hem till Andrey och Ivans familj i Källviken.